När jag red på ridskolan fick jag alltid mycket beröm och komplimanger över min sits av ridlärarna. Och jag har hört det från månda andra också, tränare osv..
Jag gillar att få komplimanger över det, för då blir man ju lite glad och stäcker på ryggen lite extra. Det enda jag skulle kunna göra bättre skulle vara att lyfta blicken från hästens öron haha. :P
Men jag trampar ner hälarna bra, sitter med en mycket rak rygg (min hållning i ryggen får jag komplimanger om utanför hästarna också haha) och har en stilla och bra hand. :)
Men när jag hade min första ponny Helena och det började gå åt pipan så förändrades min sits något enormt.
Jag viste ju att hon skulle hoppa iväg eller stegra, så jag lutade mig frammåt för att fördela vikten och balansen jämnt. Så om det skulle händra något skulle jag snabbt kunna ta tag i manen eller hålla runt hennes hals om hon skulle stegra.
Jag började luta mig frammåt och såg ut som en säck potatis som red haha. :(
Efter Helena fick vi ju Aramis och han var som en "rehab" för mig.
Jag kunde börja rida normalt igen.. På en lung liten ponny :D
Att ge beröm till andra tycker jag är viktigt också. Man vet ju själv att man gillar att få komentarer och beröm när det går bra.
Som när jag och Matilda hopptränar, då säger vi alltid till varandra vad som var bra och dåligt med ritten. Det är ju kul att få feedback och veta vad andra tycker när dom ser en rida. :)
Såhär ser min sits ut idag.
Ni ser ju att ja kollar ner, måste ändra på det..! -.-
På Aramis, hästen vi fick efter Helena. Ja ni ser ju, hur mkt jag började luta mig frammåt..
Lixom katastrof .. Men men, han va iaf världens näst snällaste (a) (Maiga är ju nr 1!!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar